Copyright: Sangre Real 2010 Design By: Theresé Lindqvist, 0734024054, www.srpre.com
Mina fotspår har alltid haft hovspår vid min sida och genom Sangre Real PRE har en dröm blivit sann, då jag redan
1998 visste att det var en PRE jag ville ha! Min ridning följer inga strikta ramar utan mitt tankesätt riktas mest åt
"dressyr för hästen" och inte "hästen för dressyr".
Jag började med hästar som 7 åring på Djursholms Ridskola i Danderyd, där red jag och tävlade mest i hoppning.
När jag började närma mig 14 blev jag rastlös och kände att jag inte kunde komma längre på ridskolan och jag
började med travhästar istället. Men även fast jag trivdes på travet saknade jag ridningen. När min favorit travare
Jammin avlivades så bestämde jag mig för att ta en paus. Nästan ett år gick utan hästar tills jag såg en annons i en
tidning om en Lusitano korsnings hingst vid namn Zeus. Han blev min första "egna" kontakt med de iberiska hästarna
då jag hyrde honom under en period. Efter honom köpte jag min första egna häst Martinete, en cruzado från Spanien.
Han var en underbar liten häst som jag tyvärr inte fick ha kvar hos mig då "gud ville ha tillbaka honom" endast 8 år
gammal. Han led av malignt melanom, han hade väldigt aggresiv cancer som spridit sig i hela hans kropp. Det var med
stor sorg han fick somna in på djursjukhuset Ultuna i Uppsala. Bara ett par veckor efter han somnade in åkte jag till
Granada i Spanien där jag hittade min svarta "tjur" El Lucero. Under perioden med Lucero flyttade jag upp till Umeå
där jag hade hittat kärleken så jag blev sambo för lite mer än två år sedan. I Umeå fick jag kontakt med Ewa
Jälmbrant som gav mig inspiration och ett nytt sätt att tänka.
Det jag hade känt men som växte ännu mer inpå mig i Umeå var att jag och Lucero egentligen inte alls hörde ihop. Vi
accepterade varandra men det fanns inget gemensamt mål. Så jag bestämde mig för att sälja Lucero. Han hittade ett
fantastiskt hem i Luleå och jag kände att han äntligen fick komma "hem". Jag stod då utan hästar med all ambition i
världen och jag visste att nu är det äntligen dags. Nu är tiden kommen. Så jag bokade en biljett ner till Spanien igen
för att söka reda på min häst. Med en lååååång lista med "krav" på min framtida avelshingst och ridstjärna kände jag
att det skulle bli enormt svårt att tillfredställa mina egna krav. För ingen häst är perfekt. Jag åkte till Stuteri Sanz
Roldan där jag hade varit redan 2003 och blivit kär i alla deras fantastiska exemplar av de spanska hästarna. Den
första hästen jag såg som jag ville titta närmare på var Jubileo SR, en tunn hingst men med en särskilt glöd. De tog ut
honom till ridbanan och började longera honom. Han flög, han rörde sig helt fenomenalt. Uppfödarna sa att det här är
något för framtiden. Både till utställning, avel och dressyr. Jag kunde inte riktigt ta in den här hästen utan sa till
Marianne och Roger som hjälpte mig att hitta häst att "nej hörrni, den där ska inte till norrland, han är för bra" så
Jubileo gick glatt tillbaka till sin box. Vi letade vidare. Då hittade vi Hechicero SR, en magiskt vacker häst som såg ut
som sprungen ur sagorna. Jag blev kär! Han klev snabbt upp på min "vill ha lista". Men vi fortsatte ändå att kika
vidare. Vi åkte då till Yeguada Ovelar, en fantastisk anläggning med över 350 hästar och championhingstar
uppradade i boxarna bredvid varandra. En PRE älskares våta dröm där allt är avlat på kvalitet. Man visste inte vart
man skulle börja titta. Men i en av boxarna stod HAN. Hästen jag drömt om i hela mitt liv. Kerubin. Kanske inte en
avelshingst då han var väldigt liten men ändå HAN. De släppte honom lös och aldrig har jag sett en häst röra sig så.
Jag visste att mitt letande var över. För här var han. Kanske inte en kvalitetshäst utan bara "hästen som väljer en", han
såg på mig och sa att "hej, ska jag få komma hem nu?" Besiktning bokades och röntgen. Men såklart blir saker aldrig
som man tänkt sig. Min häst hade atros och pålagring i sitt ena knä, endast fyra år gammal. Det kändes som hjärtat
skulle brista och jag visste inte hur jag skulle klara av att inte få hem Kerubin, men det går inte att köpa en skadad
häst även om hjärtat vill. Så jag klappade honom och sa hejdå. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på
min vackra Kerubin. Jag undrar om han blev såld eller om han ens lever. Jag kan fortfarande sitta och titta på bilderna
på honom och det gör nästan lite ont i hjärtat.
Men tillbaka till hur det blev tillslut. Hechicero, sagohästen besiktades och godkändes. Men väl hemma så började en
annan häst spöka i mina drömmar. Han ville inte släppa taget så efter ett par veckor av velande och diskussioner så
ringde jag upp Roger och sa: Ni får nog ta och besikta Jubileo också, för han ska nog få bli norrlänning i alla fall så en
besiktning bokades och veterinären hade bara ett ord om hela hästen: Spektakulär! Jubileo och Hechicero kom hit en
dag i juni. Hechicero blev dock inte så långvarig då han inte alls trivdes hos mig. Han byggde upp en inre stress och
det blev helt enkelt inte rätt. Det var något som inte stämde mellan oss så Hechicero fick flytta. In i stallet kom en ny
PRE hingst från Skåne. Indiano. Åh vilken fantastisk häst han var. Men Indiano blev inte långvarig då han inte klarade
av våra myggiga somrar. Han fick helt enkelt panik. Så han fick flytta tillbaka till Skåne till en ny ägare. Även om jag
en stund funderade på om jag bara skulle ha Jubileo då han ändå visat sig vara hästen i mitt liv, med allt jag någonsin
kunnat drömt om, men vi kommer tillbaka till att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig och ett litet hingstföl vid
namn Seductor köptes.
Med allting som hänt och hästar som kommit och gått så har man utvecklats och man hittar andra mål och ambitioner.
Jag har börjat förstå var jag vill nå i min ridning och en ny inspirationskälla och träningssätt har kommit in i mitt liv.
Nu rider jag "classical dressage" enligt Anja Berans och Manuel Jorge de Oliveiras sunda träningssätt och då jag varit
i kontakt med Anja en del så hoppas jag att vi under året kommer få komma till henne i Tyskland och vara där en
månad då jag äntligen hittat hem både i träningssätt och i hästar. Jag känner mig enormt lycklig lottad och har äntligen
ett lugn i min kropp och själ. Jag har släppt alla krav jag har haft på mig själv och försöker mer bara leva i nuet och
vara glad över de små framsteg som görs. Jag är nöjd...
1998 visste att det var en PRE jag ville ha! Min ridning följer inga strikta ramar utan mitt tankesätt riktas mest åt
"dressyr för hästen" och inte "hästen för dressyr".
Jag började med hästar som 7 åring på Djursholms Ridskola i Danderyd, där red jag och tävlade mest i hoppning.
När jag började närma mig 14 blev jag rastlös och kände att jag inte kunde komma längre på ridskolan och jag
började med travhästar istället. Men även fast jag trivdes på travet saknade jag ridningen. När min favorit travare
Jammin avlivades så bestämde jag mig för att ta en paus. Nästan ett år gick utan hästar tills jag såg en annons i en
tidning om en Lusitano korsnings hingst vid namn Zeus. Han blev min första "egna" kontakt med de iberiska hästarna
då jag hyrde honom under en period. Efter honom köpte jag min första egna häst Martinete, en cruzado från Spanien.
Han var en underbar liten häst som jag tyvärr inte fick ha kvar hos mig då "gud ville ha tillbaka honom" endast 8 år
gammal. Han led av malignt melanom, han hade väldigt aggresiv cancer som spridit sig i hela hans kropp. Det var med
stor sorg han fick somna in på djursjukhuset Ultuna i Uppsala. Bara ett par veckor efter han somnade in åkte jag till
Granada i Spanien där jag hittade min svarta "tjur" El Lucero. Under perioden med Lucero flyttade jag upp till Umeå
där jag hade hittat kärleken så jag blev sambo för lite mer än två år sedan. I Umeå fick jag kontakt med Ewa
Jälmbrant som gav mig inspiration och ett nytt sätt att tänka.
Det jag hade känt men som växte ännu mer inpå mig i Umeå var att jag och Lucero egentligen inte alls hörde ihop. Vi
accepterade varandra men det fanns inget gemensamt mål. Så jag bestämde mig för att sälja Lucero. Han hittade ett
fantastiskt hem i Luleå och jag kände att han äntligen fick komma "hem". Jag stod då utan hästar med all ambition i
världen och jag visste att nu är det äntligen dags. Nu är tiden kommen. Så jag bokade en biljett ner till Spanien igen
för att söka reda på min häst. Med en lååååång lista med "krav" på min framtida avelshingst och ridstjärna kände jag
att det skulle bli enormt svårt att tillfredställa mina egna krav. För ingen häst är perfekt. Jag åkte till Stuteri Sanz
Roldan där jag hade varit redan 2003 och blivit kär i alla deras fantastiska exemplar av de spanska hästarna. Den
första hästen jag såg som jag ville titta närmare på var Jubileo SR, en tunn hingst men med en särskilt glöd. De tog ut
honom till ridbanan och började longera honom. Han flög, han rörde sig helt fenomenalt. Uppfödarna sa att det här är
något för framtiden. Både till utställning, avel och dressyr. Jag kunde inte riktigt ta in den här hästen utan sa till
Marianne och Roger som hjälpte mig att hitta häst att "nej hörrni, den där ska inte till norrland, han är för bra" så
Jubileo gick glatt tillbaka till sin box. Vi letade vidare. Då hittade vi Hechicero SR, en magiskt vacker häst som såg ut
som sprungen ur sagorna. Jag blev kär! Han klev snabbt upp på min "vill ha lista". Men vi fortsatte ändå att kika
vidare. Vi åkte då till Yeguada Ovelar, en fantastisk anläggning med över 350 hästar och championhingstar
uppradade i boxarna bredvid varandra. En PRE älskares våta dröm där allt är avlat på kvalitet. Man visste inte vart
man skulle börja titta. Men i en av boxarna stod HAN. Hästen jag drömt om i hela mitt liv. Kerubin. Kanske inte en
avelshingst då han var väldigt liten men ändå HAN. De släppte honom lös och aldrig har jag sett en häst röra sig så.
Jag visste att mitt letande var över. För här var han. Kanske inte en kvalitetshäst utan bara "hästen som väljer en", han
såg på mig och sa att "hej, ska jag få komma hem nu?" Besiktning bokades och röntgen. Men såklart blir saker aldrig
som man tänkt sig. Min häst hade atros och pålagring i sitt ena knä, endast fyra år gammal. Det kändes som hjärtat
skulle brista och jag visste inte hur jag skulle klara av att inte få hem Kerubin, men det går inte att köpa en skadad
häst även om hjärtat vill. Så jag klappade honom och sa hejdå. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på
min vackra Kerubin. Jag undrar om han blev såld eller om han ens lever. Jag kan fortfarande sitta och titta på bilderna
på honom och det gör nästan lite ont i hjärtat.
Men tillbaka till hur det blev tillslut. Hechicero, sagohästen besiktades och godkändes. Men väl hemma så började en
annan häst spöka i mina drömmar. Han ville inte släppa taget så efter ett par veckor av velande och diskussioner så
ringde jag upp Roger och sa: Ni får nog ta och besikta Jubileo också, för han ska nog få bli norrlänning i alla fall så en
besiktning bokades och veterinären hade bara ett ord om hela hästen: Spektakulär! Jubileo och Hechicero kom hit en
dag i juni. Hechicero blev dock inte så långvarig då han inte alls trivdes hos mig. Han byggde upp en inre stress och
det blev helt enkelt inte rätt. Det var något som inte stämde mellan oss så Hechicero fick flytta. In i stallet kom en ny
PRE hingst från Skåne. Indiano. Åh vilken fantastisk häst han var. Men Indiano blev inte långvarig då han inte klarade
av våra myggiga somrar. Han fick helt enkelt panik. Så han fick flytta tillbaka till Skåne till en ny ägare. Även om jag
en stund funderade på om jag bara skulle ha Jubileo då han ändå visat sig vara hästen i mitt liv, med allt jag någonsin
kunnat drömt om, men vi kommer tillbaka till att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig och ett litet hingstföl vid
namn Seductor köptes.
Med allting som hänt och hästar som kommit och gått så har man utvecklats och man hittar andra mål och ambitioner.
Jag har börjat förstå var jag vill nå i min ridning och en ny inspirationskälla och träningssätt har kommit in i mitt liv.
Nu rider jag "classical dressage" enligt Anja Berans och Manuel Jorge de Oliveiras sunda träningssätt och då jag varit
i kontakt med Anja en del så hoppas jag att vi under året kommer få komma till henne i Tyskland och vara där en
månad då jag äntligen hittat hem både i träningssätt och i hästar. Jag känner mig enormt lycklig lottad och har äntligen
ett lugn i min kropp och själ. Jag har släppt alla krav jag har haft på mig själv och försöker mer bara leva i nuet och
vara glad över de små framsteg som görs. Jag är nöjd...
Just nu bor vi på min sambos Patrik Petterssons föräldrars gård i en separat lägenhet. Vi har ett snickeri, en atelje
och ett eget biljard och pingisbords rum som passar utmärkt när man har vänner på besök. På gården finns nu ett
nybyggt litet stall med tre boxar med tillhörande ridbana och hagar. I anslutning till stallet finns även en liten hundgård
där vår Siberian Husky Grim håller till. Runt hela gården rinner Ersforsen, en liten flod som ger hela gården en
idyllisk känsla. Vi hoppas i framtiden kunna köpa något eget och utveckla våran hästhållning och framtidsvisionerna
är stora och många.
och ett eget biljard och pingisbords rum som passar utmärkt när man har vänner på besök. På gården finns nu ett
nybyggt litet stall med tre boxar med tillhörande ridbana och hagar. I anslutning till stallet finns även en liten hundgård
där vår Siberian Husky Grim håller till. Runt hela gården rinner Ersforsen, en liten flod som ger hela gården en
idyllisk känsla. Vi hoppas i framtiden kunna köpa något eget och utveckla våran hästhållning och framtidsvisionerna
är stora och många.
Utan Patrik hade aldrig drömmen om Sangre Real kunnat blivit sann! Även om Patrik kanske inte har det brinnande
intresse för hästar som jag har så finns han alltid där med stöd och råd. Ett av Patriks största intressen i livet är
fotografering så han kompletterar verkligen vår verksamhet med alla de fantastiska bilder han kan bjuda på.
Mer info kommer
intresse för hästar som jag har så finns han alltid där med stöd och råd. Ett av Patriks största intressen i livet är
fotografering så han kompletterar verkligen vår verksamhet med alla de fantastiska bilder han kan bjuda på.
Mer info kommer
 |  |  |  |  |  |  |  |  |
